Idag är det ingen vanlig dag. Idag har det gått 40 dagar sedan Mr pojkväns pappa, vår ängel flög till himmelen.
Jag minns att en av mina vänner i Manchester hade gått igenom samma sak. Hennes killes pappa hade dött och hon gav mig verkligen stöd och råd nu när det hade hänt oss.
En ska hon sa som jag verkligen då inte kunde se var att tiden skulle gå så otroligt snabbt och att med tiden skulle allt bli så mycket bättre.

Hon hade så rätt för idag mår vi alla mycket bättre, men inget är som förr.
I börjar var der bara så overkligt och hemskt. Ingeting var possetivt och att kunna leva ett normalt liv igen kändes omöjligt.
Idag är det annorlunda. Vi alla mår bra, men visst är det en annan femma för hans mamma. För henne är det fortfarande hemskt, men Mr pojkvän är starkare än någonsin.

Det första året kommer att vara som det är nu. Riktigt bra, men helt plötsligt motsatsen.
Den jobbiga och hemska delen över. Nu kommer man bara hela tiden sakna och saknad är något man får lära sig att leva med.
I guess thats what they call life..

We miss you love