Många undrar hur jag klara mig här helt ensam med min kille i ett land där vi knappt vet något eller känner någon, men jag säger det som jag säger till mig själv varje dag: Har man viljan så kan man..
Såklart har inte allt gått som jag önskat och drömt om, men jag vet att en dag kommer allt se så ut om inte bättre.
Saken är den att om inte vågar vara ledsen och känna att man misslyckas klara man sig inte i denna värld där vi männsikor misslyckas oftare än vi tror.
Det är just i dem tillfällen du kan vara som stoltast över dig själv. Du vågar ligga på botten och när du insett att du gjort fel kan du lära dig av felet och börja krypa dig upp till det du drömmer om.
Sen hur stark man är som person spelar ingen roll för jag är enligt mig själv väldigt stark, men jag tillåter mig själv vara ledsen exakt när jag vill, men jag har också en gräns då jag inte är en person som tycker om att vara deppig och nere.
Jag är Gud tacksam för att allt har gått bra och dem sakerna som gått dåligt får jag helt enkelt acceptera.
Att jag är utan min familj och mina vänner då jag är väldigt beroende av dem gör inte situationen lättare, men jag vet att dem alla sitter där hemma och ber för att allt ska gå bra och för att göra dem stolta fortsätter jag kämpa vidare även då jag ibland har velat slänga mig på resväskan och bara komma hem!
Allt detta hör ihop med livets gång. Jag menar ni alla minns väl när man var yngre och hoppades att killen man frågade chans på skulle svara ja, eller ifall man var omtyckt av allt och alla i klassen.
Weel, så funkar det inte tyvär. Man kan inte alltid få eller höra de man vill, men vad man kan är att göra det bästa av sitautionen.
De har funnits väldigt många tillfällen sen jag kom hit då jag har brytit ihop totalt och inte ens min kille kan säga det jag vill att han ska säga, men då kan det finnas anonyma läsare som skriver exakt det man vill höra.
Eller vänner som förstår en på pricken och lyfter fram en ett par steg närmare ens mål.
Såklart har jag min kille här så helt ensam är jag inte, men vi båda kan ibland känna oss ensama för vi båda går igenom detta och det är inte alltid vi kan finnas där för varandra, men såklart finns vi där för varandra så gott om vi kan!
Som jag sa till en av mina vänner idag: Utan er hade jag inte haft detta självförtroende och denna självkänsla som jag har, ni gör mig hel!
Detta behöver inte bara handla om folk som ska resa eller flytta utan alla som vill saker och ting här i livet, men inte vågar pga att det finns för mycket som säger emot eller för många konsekvenser. Till er vill jag säga och?
Och om det är 99% mot 1%. Tänk ifall det är just den procenten som kommer göra dig lycklig.
Jag säger alltid att jag lever bara en gång och om jag vill någon ska jag fan ta tag i det tills jag själv känner att det inte gick. Då kan jag åtminstonde gå därifrån med gott samvete.
Som många vet vill jag hålla på med musik eller media, men dessa ämnen är lika svåra som att lyckas bli omtyck av alla här i världen vilket vi alla kan svaret till.
Däremot vill jag och bara jag har viljan så kan jag!
Även jag tvekar på det ibland, men i längden vill jag inte vara en mamma som säger till sina barn:
Jag minns då jag ville bli artist, men istället är jag polis vilket också är roligt!