Idag är jag ledig och fylld med en massa tankar.
Ni vet det lilla bråket på jobbet, ja igår blev jag kallade till den högste chefen för att berätta vad som egentligen hände.
Såklart är det som hänt inte kul, men chefen ställde så roliga frågor så jag höll på att skratta mitt i samtalet.
Hon sa t.ex. vilken tid hände detta? vart hände det och finns det några vittnen?
Kändes som att jag var med i ett polisförhör eller nått.
I vilket fall pratade jag och berättade att jag kanske inte heller borde ha skrikit eller svärt tillbaka, men att jag knappt kan le eller vara tyst när någon kallar mig för bitch.
Som tur förstod chefen och jag fick gå tillbaka till det jag höll på med.
Sen var det tjejens tur att prata med chefen och när hon kommer tillbaka börjar hon gråta!
Alla sprang och tröstade henne och hur kul var det för mig när alla sa gumman vad har hänt?
Nej dem första timmarna på jobbet var rena rama helvetet och speciellt efter att jag får reda på att två av mina vänner på jobbet sagt upp sig!
Jag hade verkligen inte lust med någon eller något, men sen när jag stod i china town för att betsälla mat så ser jag en av tjejerna får barn avdelningen på vårt jobb och det slutade med att vi lunchade och hade jätte mycket gemensamt.
När jag kommer tillbaka efter lunchen så får jag reda på att jag ska jobba med hon tjejen som jag hade tjaffsat med vilken verkligen var top of the cake.
Vi var helt tysta och ingen sa inget, men sen när jag höll på att tappa alla kläder i min hand kom hon från igenstans och hjälpte mig. Jag var helt förvånad, men tackade såklart.
Sen såg jag inte henne förenn vi slutade och då log hon. Hon verkade i vilket fall fattat att hon gjorde fel, men henne vill jag inte prata med mer än jag behöver.

Skönt att det löste sig, men på sistonde känner jag mig som en robot.
Jag går till jobbet, kommer hem och sover och så ser det ut hela vecka förutom två dagar i veckan. Mina lediga dagar ser heller inte så glammiga ut då jag knappt orkar raka benen eller duscha och min saknad börjar göra mig deppig.
Jag har fortfarande bara vart här nu i en månad vilket jag hela tiden glömmer bort och på en månad kan jag inte förvänta mig att alla bitar ska falla på plats, men lätt är det inte!
Nej jag får fortsätta kämpa och hoppas på att saker och ting kommer bli bättre med tiden för jag känner mig fortfarande helt ny och bortkommen som en turist!

Ciao