Imorse vaknade jag upp och trodde jag var hemma. Jag stängde och öppnade ögonen igen och insåg att det bara var en dröm. 

Jag lever min dröm missförstå mig inte, men det finns stunder varje dag då jag blir helt deprimerad över att jag inte är hemma. Just nu är det så och jag vill bara beställa en biljett hem. 

Jag vet att man måste kämpa för saker man vill här i livet och jag tänker inte ge upp, det gör jag aldrig jag kämpar tills jag själv kan bedöma om vad jag ska göra och inte göra.

Men jag kan inte släppa tanken hur allt var hemma, hur nära mina vänner och tryggheten där hemma. 

Idag måste vara en av de svåraste dagarna här. Jag känner mig så ensam bara ibland även om Mr pojkvän är här.

Jag tror att det beror mycket på att man känner sig så ny och förvirrad, att jobbet kändes som rena rama gossip girl drama tävlingen och ja det är helt enkelt ensamt utan våra vänner.  

Den ända tanken som håller mig stark är att jag inte hör hemma i den ruttna staden jag lämnad och att jag vet att folk där hemma håller tummarna för mig. Jag har inte kommit hit för att önska hem, nej jag kom hit för att klara mig och leva en dröm jag haft! 

I´ll make it, men ibland måste man också ge tid och vila till sig själv och om det finns någonting jag hatar så är det att vara ledsen och deppa så ska försöka ta mig i kragen och komma ihåg den längtan jag hade av att komma hit, jag vet att jag kan!