Klockan är halv ett och jag är så otroligt trött och sliten.
Denna vecka på jobbet har vart rena rama helvetet!
Jobbar nio timmar varje dag och det är ju inte lite folk i en stor stad, ush jag är redan helt trött på detta.
Men ännu en gång tack gud för att jag har så roliga arbetskamrater, dock blir de svårare och svårare ju mer tiden går.
Jag saknar min familj och mina vänner så obeskrivligt mycket. Jag vet faktiskt inte om jag klara detta så länge som jag hade velat.
Det är dessutom ännu jobbigare nu när jag jpbbar och knappt hinner träffa Mr pojkvän.
Sen jag började jobba har jag vart känsligare än förr och sliten vilket inte är konstigt sen allt är så nytt, men fortsätter denna saknad att ta över mig så kommer jag hem.
Jag vet att man ska kämpa och inte ge upp, men till en viss del.
Det är helt enkelt lite blanda känslor här just nu och det känns som att jag sitter i en  bergodalbana som på mindre än fem minuer går upp, men lika snabbt ner.
Vem fan trodde att jag skulle t.om. sakna tillbaka till skolan? eller till ruttsala?
På måndag har jag ledigt så efter imorgon får jag pusta ut lite, men nu måste jag sova för jag måste upp om 5 timmar.
Ciao