Inatt hade jag bland dem hemskaste drömmarna någonsin!
Drömde att jag inte kunde gå. Mina ben fanns kvar, men ifall jag gick mer än några varv så ramlade jag. 
I min dröm så grät jag jätte mycket minns jag, men efter ettag så accepterade jag tanken och såg till att ha roligt med min rullstolen.

Tydligen hade min pappa vart med om samma sak i drömmen så vi gjorde mycket tillsammans med våra rullstolar, men i slutet av min dröm innan jag vaknade så skulle jag ut och festa med tjejerna.
Jag stod och fixade mig dansade, men sedan fick jag ont i benen och ramlade ihop. Jag kunde inte stå upp och hade glömt att jag inte kunde gå.

Det var så hemskt att tänka tanken att aldrig kunna gå vart jag vill, dansa eller helt enkelt bara göra allt själv, vara självständig. Precis innan jag vaknade satt jag och grät för mina vänner och pappa eftersom jag ville kunna gå igen. Ville inte inse att jag aldrig mer skulle kunna använda mig av mina två ben!

När jag vaknade kunde jag inte vara mer glad för att detta endast var en dröm, men detta var endast en dröm för mig för för tusen andra människor är detta verklighet.
Det låter löjligt, men det känns som att jag vart med om att inte ha mina ben för drömmen var verkligen verklig och aldrig har jag sett på handikappade utan ben som jag ser på dem nu.

Wow det är obeskrivligt hur starka människor det finns där ute!
Jag satt och grät som en snorunge över tanken i en dröm, men det finns människor som är lyckliga och lever ett "normalt" liv även ifall dem inte kan stå eller gå på sina ben.
Det är mer än imonerande måste jag säga och sådana människor förtjänar mer än lycka här i livet!
Stark och imponernade hur dem klara av det liv som för mig och många andra nästan skulle vara omöjligt.