Nu har det gått tre dagar sedan vi begravde vår kära ängel.
Tiden går för snabbt, men samtidigt går den extremt sakta. Jag vet inte riktigt vad jag vill ifall det ska gå snabbare eller bara som det är just nu.

Igår natt vaknade mitt hjärta tre gånger och varje gång han vaknade trodde han att allt var en dröm.
Att förlora en pappa och en pappa som var så underbar är en mardröm.
Jag kan inte ens tänka mig vad hans mamma går igenom för just nu går vi alla igenom sorg, men på olika plan.
Min pojkvän har förlorat en pappa, hans mamma en man, hans vänner en vän, hans släktingar en släkting och sen har vi mig.
Jag har förlorat en människa som jag trodde bara kunde existera på fim. En andra pappa, en person som alltid ställde upp och en far som älskade mig som om jag vore hans egna dotter.

I igårs inlägg skrev jag att jag skulle kämpa på som aldrig förr, men direkt efter några timmar satt jag där helt svag och sorgsen igen.
Jag satte upp riktigt bra mål, men dock alldeles för tidigt.
Jag måste få gråta ut  ordentligt helt enkelt. Det går bara inte att vilja en massa utan man måste också kunna ha kraft och motivation för att kunna utföra alla dessa saker här i livet.

Allt detta slog mig nyss när jag skulle ner på stan med en av mina vänner.
Jag stod och fixade mig, sminkade och precis när jag skulle kamma håret insåg jag att jag inte är redo att leva ett vanligt liv.
Jag är inte redo för att gå ner på stan, möta vänner och bara göra saker som alla andra gör.
Nej jag mår mycket bättre hemma där jag kan släppa tårarna ettag och kan försöka skratta med mina vänner, men samtidigt kunna säga stop och bli ledsen.
Mest av allt trivs jag hemma hos min pojkvän där alla hans släktingar är och där vi tillsammans kan ge varann stöd och kärlek. Som igår då vi satt och skrattade åt alla sjuka saker hans pappa har gjort och sagt. Sånt behöver jag som mest just nu.

Det känns som att varje gång jag faktiskt vill klättra upp och kämpa är det något som drar ner mig gång på gång. 
Eller så är det jag som vill gå vidare, men inte riktigt insett att det är för tidigt.

Allt har sin tid antar jag..